Bättre och bättre

Jag mår bättre och bättre. Att höja dopaminet hos mig plus att jag fått tid att utan press hämta mig. Ökat serotonin och noradrenalin gav mig bara mer ångest, dopaminet verkar ha varit det som var i otakt.

Jag förstår att alla förslag har varit välmenande men jag har inte haft ork att ta dem till mig. Tack alla som stod ut och tack för ni som inte gav upp. Där var de som lämnade mig när det var som värst. Jag vet att de säkert har sitt att slåss med men, de övergav mig när jag mådde som sämst. Det är svårt att förlåta.

I dag har jag sällan självmordstankar. Det händer i bland dock. Mest tänker jag på hur nära jag faktiskt var. Hur jag in i minsta detalj och mer eller mindre konstant tänkte på hur, när och sånt hela sommaren. I dag ser jag saker på ett annat sätt. Men jag var nära. Det hade lika gärna kunnat ha  gjort det. Jag hade metod, medel och önskan dock inte orken att färdigställa allt som skulle göras innan. Hade jag inte haft mamma och Nea att se till och planera för så hade jag inte suttit här nu. Är jag glad över det? Jag vet inte, men den konstanta tanken på att jag måste bort, dö var plågsam och det är tacksamt att den lämnat mig.  

Det känns som att döden var så nära mig att jag bara behövde sträcka ut en hand så hade jag rört vid honom. Lite som Mårran i Muminböckerna. Iskyla och jag ville bara han skulle ta mig med. Nu ser jag Mårran/döden försvinna längre och längre bort. Jag gör inga planer, jag vilar mest. Behöver inget tryck på mig just nu. Bara ro att läka. Är jag glad för varje dag? Nej, vissa är så jobbiga, men inte så som för några månader sen. 

Jag har redan börjat på egen hand att dra ner på ångestdämpande. Hoppar över en tablett om jag inte behöver den. Uppenbarligen är jag inte beroende av dem, för jag har inga problem då jag hoppar över. Om allt är bra i januari kommer jag att försöka ta tag i alla dessa förslag som östs över mig vid tillfällen, som jag tyvärr inte kunde hantera då utan de mest känts som krav från omgivningen. Det måste få ta sin tid och jag tänker gå långsamt fram. Jag kan inte tänka mig att ta mitt liv just nu. Fast jag har ju fått lära mig att det kan vända väldigt plötsligt. Jag behöver ro att läka min själ.

Det var verkligen touch and go i över ett halvt år. Jag kunde lika gärna ha varit död nu. Skall jag vara helt ärligt ser jag inte min död som någon katastrof om den skulle inträffa, men jag söker inte aktivt efter den längre. Det är ett stort steg framåt. Om det finns någon högre makt så skulle jag få önska att inget annat händer tills jag är helt stabil.